Gordon Ramsay***

Gordon Ramsay behöver egentligen inte någon närmare presentation. Han måste sannolikt vara en av världens mest kända kockar. Jag antar att det är en av de kockar i världen som syns oftast i rutan och han har även gett ut ett stort antal böcker. I matnördsvärlden verkar han dock inte ha särskilt hög status. I vart fall nämns han inte särskilt ofta i bloggar. Men det är kanske inte så konstigt eftersom han väl får sägas representera det klassiska franska köket, något som inte är särskilt creddigt idag.

Jag måste medge att jag själv tvivlat på att Gordon Ramsay verkligen är värd ett besök men efter att ha läst Michel Jamais inlägg om restaurangen på Royal Hospital Road blev jag väldigt sugen på att åka dit. När jag sedan såg att avsmakningsmenyn inte kostar mer än 125 GBP + 12,5 % dricks framstod London som ett mycket lockande resmål för höstens matresa. Trestjärnorna i Paris t.ex. kostar ju betydligt mer.

 

 

 

Royal Hospital Road ligger i Chelsea, ett lugnt område, en bit från shoppingkvarteren i Knightsbridge. Att området är välmående syns fort på alla Range Rovers och Aston Martins som man passerar på vägen dit. Restaurangen är ganska liten och det är nästan lite trångt mellan borden. Vi välkomnades av den mycket trevlige Jean-Claude Breton, Gordon Ramsays mångårige maître d´. Han kommer som namnet antyder från Frankrike, liksom så många andra på Londons toppkrogar. Den franska tonen är överlag väldigt påtaglig på Restaurant Gordon Ramsay. Såväl maten som matsalen präglas av det franska köket. Matsalsarbetet överlag är ytterst professionellt. Monsiuer Breton och dagens sommelier (som jag tyvärr inte minns namnet på) bidrog i stor grad till att vi hade en väldigt trevligt eftermiddag på Royal Hospital Road.

Vi inledde lunchen med ett glas Manzanilla och medan vi funderade på vad vi skulle äta och dricka fick vi en korg med gruyèrefyllda gougerès, lätta i texturen och med en mycket fin smak av osten. Då jag just hade ätit två förrätter på Pollen Street Social och skulle äta middag på Hedone skippade jag brödet.

Vi valde Menu Prestige. Till lunch serveras även en lunchmeny om tre rätter för £45. Om den så bara kommer i närheten av den kvalitet som avsmaken håller är den ett superfynd. På kvällen serveras även en längre avsmakningsmeny för några fler pund. Enligt mr Breton bestod vår meny av idel klassiker. Jag var således inte inställd på att bli konfronterad med konstiga smakkombinationer eller texturer. Och det blev vi inte heller. Men vi fick en mycket fin uppvisning av det klassiska franska köket.

Amuse bouchen kom i form av en kall tomatconsommé med en liten havskräfta och några korn svart kaviar (oklar härkomst, men det var i vart fall inte Beluga från Kaspiska havet.) Consommén hade en mycket fin tomatsmak. Kräftan var inte av högsta kvalitet men jag tycker ändå att det var en bra rätt och framförallt en mycket bra start på en måltid. Jag tycker att det är väldigt trevligt att starta en måltid med en consommé, en rätt som är klart underskattad och förtjänar mer respekt. Inte spektakulärt på något sätt men väldigt gott.

 

Pressed foie gras with peppered Madeira jelly, smoked duck, peach and almond crumble

Första rätten på menyn var en ankleverterrine med ett tunt lager madeiragelé, några bitar rökt anka och en liten persikobakelse. Det var en mycket fin balans mellan leversmaken och det söta i gelen och bakelsen och röksmaken i ankan. Terrinen var tyvärr något för kall, men var mycket välgjord och höll väldigt hög kvalitet. Jag är egentligen inte så förtjust i anklever men när den håller så här hög kvalitet tackar jag inte nej. Den lilla persikokakan hade nästan kunnat gå som en dessert. Till rätten kom även en skiva helt perfekt brioche.

Raviolo of lobster, langostine and salmon poached in a light bisque with a chervil velouté

Det här verkar vara lite av en signaturrätt. I boken Gordon Ramsay *** Chef som gavs ut år 2007 beskrivs den som en klassiker. En stor raviolo fylld med lax, hummer och havskräfta. Runt raviolon låg en rostad skaldjursfond och vid bordet hälldes en fantastisk körvelsås över raviolon. Fyllningen var tämligen kompakt, på gränsen till stabbig. Det var dock en helt fantastiskt god rätt. Kombinationen av körvelsåsen och skaldjursfonden var lysande. Ren njutning! Jag förstår verkligen att rätten fortfarande finns kvar på menyn. Min kompis störde sig på att det fanns lite koriander i köttet, något jag inte tänkte på.

Roasted fillet of Cornish turbot with coco bean, girolles, morteau sausage and fennel pollen

En stekt piggvarsfilé som enligt min mening hade kunnat stekas till en något lägre innertemperatur. Fisken smakade tyvärr som om den var kryddad med curry (något jag inte är särskilt förtjust i). Kanske var det fänkålspollen? Jag har aldrig ätit fänkålspollen tidigare och hittade inte någon fänkålssmak bland tillbehören. Fisken serverades med en bönkräm, kokta cocobönor och några tärningar morteaukorv (en rökt kompakt fransk korv). Jag minns inte vad det var för sås. Det här var lunchens svagaste rätt. Inte dålig, men lite menlös och inte särskilt minnesvärd.

När det var dags för lunchens egentliga huvudrätt ställdes vi inför valet mellan blodduva med grillad polenta eller lamm. Vi gick för lammet.

Cannon of Cotswold lamb with confit breast and braised shank, navarin of autumn vegetables

Fjärde rätten var betydligt bättre. Utomordentligt bra skulle jag vilja säga. Eller ren och skär njutning. Filén höll en mycket hög kvalitet och hade en enormt fin lammsmak. Den hade också stekts till perfektion. Även de två andra styckdetaljerna höll mycket hög kvalitet, ett bräserat lägg och confiterad bringa. Till det kom en liten ragu på primörer, bl.a. några minimorötter och en blå sydamerikansk potatis samt en fin sky. Det här är en av de bästa lammrätter jag ätit på länge. Enligt Breton var det här en av Gordons riktiga klassiker. Det förstår jag verkligen. Mästerligt!

Agen prune crème brûlée with Granny Smith apple juice

En mycket enkel efterrätt för att vara på en trestjärnig restaurang. Många skulle nog tycka att den är för enkel. Rätten bestod blott av en crème brûlée och ett glas äppeljuice. I botten på crèmen låg några torkade plommon från Agen. Brûléen hade ett perfekt knäckigt lock men själva krämen hade tyvärr gått lite för länge. Inte så att det störde på något sätt men det är ju trots allt en trestjärnig restaurang. Krämen hade dock en mycket fin och djup vaniljsmak. Juicen måste ha varit pressad sekunden innan den bars ut till bordet för vätskan var helt klar när den kom till bordet. Medan vi åt gjorde sig sedan oxidationen synlig. En som sagt mycket ”enkel” rätt men det var en lysande kombinationen av den feta vaniljssmakande krämen och den friska syrliga juicen från äpplet.

Mango, jasmine and passion fruit soup

I ett högt och smalt glas serveras en soppa gjord på mango och passionsfrukt. Soppan har försiktigt smaksatts med jasmine och toppats med vispad yoghurt. Igen en väldigt ”enkel” dessert men även detta är en mycket bra kombination. Mangons höga smak balanserades fint med syran i passionsfrukten och yoghurtsmoussen.

Blackcurrant, violet, fennel and yoghurt génoise

Den sista efterrätten bestod av en svartvinbärs- och yoghurtbakelse, violsorbet samt ett flarn av vit choklad. Violsorbeten hade en mycket fin violsmak men var något isig. Den mjuka kakan i bakelsen hade med fördel kunnat bytas ut mot något krispigt. Dock bra smakkombinationer.

Kaffegodis kom i form av chokladpraliner (dessvärre minns jag inte smakerna) och kulor av vit choklad fyllda av jordgubbssorbet. De senare var alldeles för kalla för att upplevas helt behagliga i munnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som framgått ovan anser jag att några av rätterna inte var perfekta. Många uppfattar nog det som att Ramsay inte håller trestjärnig nivå. Jag är inte helt säker på vad jag tycker. Råvarorna håller hög kvalitet (om än inte som på Hedone eller Etxebarri), överlag är de flesta råvaror väl tillagade, smakkombinationerna är lysande och framförallt är det fantastiskt gott. Och det är ju inte oväsentligt. Så är ju dessvärre inte alltid fallet på en del restauranger på 50-Bestlistan. Det finns säkert de som tycker att Ramsays mat är tråkig. Jag kan till viss del hålla med. Frågan är dock hur kul det egentligen är med en del förvisso innovativa, men inte särskilt goda rätter, som jag ätit på några av de restauranger som rankas högt idag. Dessa kreativa rätter är, enligt mig, på inget sätt bättre än det som serveras på Royal Hospital Road. Samtidigt måste jag säga att en liten tvist på rätterna hade kunnat lyfta maten till en ännu högre nivå. Fast när det är så här gott och bra skall man inte klaga. Och jag går mycket hellre tillbaka hit än till t.ex. Arzak och Mugaritz. Beaktar man priset för maten (något Michelin gör vid utdelningen av stjärnor) tycker jag absolut att det är värt tre stjärnor.

2 thoughts on “Gordon Ramsay***

  1. Pingback: The Cube Stefano Catenacci | Starfood Scout

  2. Pingback: Sant Pau | Starfood Scout

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s